Lätta små andetag

Långfredags kväll, det är så märkligt tyst här hemma. Ja, utanför på gatan också. Jag sitter i soffan med datorn, den största koppen te och ostsmörgåsar på lite halvtorrt bröd som fick bli min middag. Det enda ljud som hörs är lillpojken som ligger intill mig och sover. De där lätta små nyfödingsandetagen har han fortfarande. Lätta, snabba, ibland piper han till i sömnen och så lite snörvel i den lilla pyttenäsan. Då och då fäktar han till med en tunn sparvig arm. De där rörelserna, som bara en riktigt liten människa har.

Han har legat i min famn nästan hela kvällen, en liten stund i babysittern men helst ville han gosa in sig i min fortfarande väldigt mjuka mage. Tog av honom i bara blöjan så att vi kunde vara hud mot hud, mage mot mage. Där har han legat som en kamin.

Jag vet att det går över, att varje ålder har sin charm och att man inte kan stanna tiden. Jag vill ju inte trolla tillbaka min älskade nyblivna 6-åring till detta. “Det enda vi kan vara riktigt säkra på, det är att livet är nu”, som Isak i “Skam” säger. Men ändå är det så speciellt, de här allra första veckorna med en människa som är så fullständigt utlämnad och beroende av mig. Kärleken som väller över mig när jag klappar den mjuka ryggen, benen och kroppen som fortfarande är lite blont fjunig. När hans lugna blick möter min, de kloka, blå ögonen hos människan som obegripligt nog formats inuti mig.

Foto: Kate Gabor. Är så glad över den här bilden!

Imorgon är det påskafton och vi ska göra… Absolut ingenting. Mata, byta blöjor, komma ut en promenad kanske. En annorlunda påsk men också en påsk jag aldrig kommer glömma: den första påsken med min sista baby, min tredje baby som jag längtat efter så mycket att det gjort ont. Tänk att han är här nu, här hos oss – och han är allt och mer än jag någonsin kunde drömma om. “Det här gjorde vi bra, Johan” sa jag till min man häromkvällen och så smög vi in till sovrummet och tittade på de två stora som somnat i samma säng vid sagoläsningen, tätt intill varandra. Älskade ungar, vår trio, livet är nu – och ni är livet.

Föreviga gravidmagen!

Nu är jag ju lite insnöad på graviditet här av… Naturliga skäl. Som om det inte räckte med att jag är inne i 42:a veckan, så jobbar jag ju också med ljudversionen av min “Ebbas gravidbok”, som ett sidoprojekt. Det har verkligen varit perfekt att greja med det nu, eftersom det är ett jobb man härligt nog kan göra osminkad i skönaste gravid-tightsen!

MEN – nu ville jag komma med en viktig uppmaning till alla gravida därute. Unna er riktigt fina bilder på magen. Lova mig det? Det är ett fint minne att ha sedan, inte minst tänker jag att syskonen kommer glömma bort. Men kanske allra mest för min nostalgiska sida, detta är trots allt sista gången jag bär på ett litet liv därinne…

Fantastiska fotografen Kate Gabor var hemma hos oss häromveckan och tog ett gäng bilder på mig och magen, några tillsammans med barnen också. Så gulliga och fina blev de, jag är så glad över att vi gjorde det. Att Kate dessutom lyckades få båda barnen att klappa på magen – fångat på bild – förtjänar ju en medalj. Mina barn är nämligen INTE jättesugna på att ställa upp på bild. Typ nånsin. Ska jag fånga dem på bild så gäller det att smygfota (inte lätt) eller att säga ‘snälla hörni, för mammas skull’ och då får jag med lite tur EN bild utan att de gör miner. 

Men som sagt, föreviga din gravidmage med hjälp av en proffsig fotograf eller en kompis som är riktigt, riktigt duktig! För det är du värd.