Att visa barnen eller inte? 

Gillar verkligen Elsa Billgrens blogg och kom på att jag tänkte länka till ett inlägg hon skrev häromveckan: om att visa upp barnen i sociala medier. Ett ämne jag såklart tänker extra mycket på nu, med lille Ernst. 


Känner väl igen mig i Elsas resonemang. Jag tänker nog också “knäppt och säkert ologiskt” men går på magkänslan till 100%. Magkänslan säger att jag, just nu, när jag håller i kameran, verkligen inte har några problem alls med att lägga ut lite bilder på vår älskade lillbaby. Han sprider så mycket glädje, vår solstråle, så jag kan liksom inte låta bli! 

Så har vi gjort med de två andra barnen – och sedan, när de blir större, så känns det plötsligt väldigt naturligt att sluta visa upp dem på samma sätt. Det vet jag vid det här laget. Ni som följer mig vet ju att jag inte blurrar ansikten, utan mer att jag väljer bilderna. 

Och nej, jag är inte superkonsekvent och tänker inte sätta mig på några höga hästar här om vad jag tror är rätt och fel. Jag har varit med i tidningen Mama och barnen har varit med i Amys och mina kokböcker. Noga valda bilder som känns bra utifrån magkänslan. Är så glad över dem och jag hoppas att det blir kul minnen! Våra barn har en mamma som driver Ebba von Sydow AB med allt var det innebär. Jag älskar att skriva och jobba med livsstil, mode, familj, ja allt som mina uppdrag handlar om – och jag utgår mycket från mig själv. Självklart blir de en del av det. Med det vill jag säga att jag kanske hade resonerat annorlunda om jag haft ett mer “vanligt” jobb, då hade jag nog aldrig haft ett “öppet” Instagram-konto till exempel. 

Kontentan är väl egentligen att det är viktigt att tänka igenom alla sådana val man gör, som gäller barnen. För det är ju deras liv trots allt, inte mitt. Mitt viktigaste jobb är att vara en bra förälder och ta kloka beslut. Därför är jag försiktig, hellre skippa bilden om jag tvekar. Alltid. På samma sätt tänker jag mycket kring sådant jag skriver om barnen – för allt handlar ju inte om bara ansiktsbilder eller inte. En människa är mycket mer än så. En text, krönika eller ett blogginlägg kan vara tusen gånger mer personligt än en ansiktsbild. 

Hjälp, så svårt detta! Jaja, jag är absolut inte perfekt och säkert inkonsekvent – men jag känner mig rätt trygg i det som vi gör, just nu. Och det är väl det viktiga. Tänker jag. Hur tänker ni? 

Världens största spindel – och att vara en bra mamma 

Japp, samma skjorta idag igen, haha! Inte mycket till outfit-inspiration på mig just nu (sorry Emilia) men det kommer i Skåne

Här är det 35 grader hett idag. Igen. Och du kanske trodde att du sett världens största spindel? På en bild i Guiness rekordbok typ? Men nej, jag lovar och svär, om jag kunnat skicka in DEN spindeln som kröp runt i badkaret här igår kväll, så hade den vunnit…

Alltså, hjälp. Hjälp! Det var 4-åringen som såg den först. “Titta mamma, har du sett vilken stor…” – och det är ju just då, i det ögonblicket, som man INTE ska hoppa till och med hela kroppen, spänna varenda muskel föra över sin egen skräckslagna reaktion på barnen. Man ska vara en bra mamma som helt lugnt och sansat säger “jamen titta, så fin den är, den vill nog hellre vara ute i trädgården”. Vilket jag alltså inte gjorde. Alls. Inte heller när godhjärtade 4-åringen sa “ingen fara mamma, jag kan lyfta ut den…” och närmade sig badkaret och odjuret däri. Jag skrek panikslaget på Johan att “världens största spindel är i badrummet, KOOOM FOOOOORT NUUUU” och spred total panik till barnen, som sprang ut i badrummet (efter mig, vi trängdes i dörren men jag räddade ut mig själv först…).

Tack och lov är detta sådant man alltid glömmer där i november. Att härligt soliga platser som Mallorca också huserar en hel del vidrigt stora odjur.

Knästrumpor, anyone?!

Åh, det är så ROLIGT med babykläder! Och barnkläder för den delen. Jag kan verkligen gå loss på detta, jagar länge efter just den typen av plagg jag vill ha: neutrala, klassiska, randigt, lite retro, engelskt, preppy och sött. Jag fattar att det är den klassiska mammaledighetsidén: att börja göra barnkläder, jag skulle lätt kunna tänka mig det… Ebbas perfekta ribbade knästrumpor, nån som vill köpa?! 

Men tack och lov är det många andra som gör det himla bra. De här randiga shortsen fick lillbabyn i present, de blir en favorit i sommarens garderob tror jag allt. Luftiga, tunna och urgulliga! Syrrans gamla spetsblus till det, eller en mjuk body med liten krage och en ljus kofta. 

Dessutom fick syskonen matchande shorts. De tyckte att det var superskoj att de alla har likadant. Och ni kan ju gissa min glädje över denna gulliga randiga matchningen – jippie! 

Så vad GÖR jag hela dagarna? 

Jomen det ammas här. Absolut HELA tiden. Japp, det känns som att det bästa är att inte alls titta på klockan, eller ens fundera på hur långt (kort!) det är mellan amningarna med tanke på hettan…


Inte för att jag kollat särskilt mycket på klockan sedan han föddes för snart tre månader sedan, vår minsta skatt. Jag känner en sådan ro med hela den biten, såhär tredje gången. Det är verkligen lyxigt. Jag njuter av det. Njuter av att INTE tänka på timmar, klockan, fundera över om han är trött eller hungrig. Han bara… Är. Och blir alldeles galet bortskämd med att just bara få vara det. 

Nu ligger han och sprattlar med benen i skuggan av kvällssolen. Klockan är sju och Johan och barnen badar i poolen. Snart blir det pizzamiddag i byn! 

Grönsaksgumman vs Lollo och Bernie 

Det är rätt långt från Lollo och Bernie, den här semestern. På gott och ont. På gott: äventyren i vardagen här. Motsatsen till bufféfrukost är nog detta, exempelvis: att promenera den (ganska strapatsrika) lilla slingrande branta vägen ner till byn och handla frukt och ägg hos damen som säljer inne i sin trädgård. “Mamma, förstod du något av vad den där grönsaksgumman sa?”, undrade barnen försiktigt. Nja, alltså, min skolspanska (spanska-C…) sitter långt, långt inne. Och damen som sålde pratade inte ett ord engelska, i alla fall inte med mig. Men på något sätt lyckades vi kommunicera och handla med oss minipäron, bönor, nektariner och persikor hem.

Barnen vill ju däremot gärna ha Lollo och Bernie, jag gissar att det är något de pratat om med kompisar. Fullt förståeligt. Det blir ju alltmer sånt (“Mamma, varför har ALDRIG vi varit på ett lekland?” – “Jo, alltså, eh…”). Så ikväll tittade vi på sången på Youtube, jag fick lära mig första versen och sedan sjöng vi den nästan hela promenaden nedför berget i hettan. Alla nöjda. Ja, kanske förutom jag eftersom jag har den där sabla sången på hjärnan nu, för alltid förmodligen. “Vi är bästa vänner och vi bor i miniland….”. Gah!