En väldigt hedrande uppgift – det första Ebbapriset till Trendenser

Kom alldeles nyss hem. Trött baby somnade i bilstolen på väg hem i taxin genom ett nattsvart Stockholm, denna fredagskväll. Ja, jag hade nog också somnat om jag inte haft en hand på hans rosiga kind, som jag inte ville släppa. Min lilla kämpe, som var så duktig ikväll. Hade inget annat val än att ta med Ernst, med ynklig febrig 4-åring hemma och trött 6-åring. Inte enkelt att hitta en barnvakt åt baby fredagskväll heller, som kunde hänga med till Nacka. Så det fick få såhär också! Men nog om det – nu till kvällens väldigt fina och ytterst hedrande uppgift. Nämligen…


Att få dela ut det allra första Ebbapriset. Jo. Ni hör ju. Ett alldeles eget pris! Jag kunde ju typ inte tro att det var på riktigt när Linda Hörnfeldt, från Influencers of Sweden, hörde av för några månader sedan med en väldigt speciell förfrågan som jag fått hålla hemlig länge. De ville instifta ett hederspris på sin stora Influencer-gala och de ville göra det i mitt namn. Jag blev så glad! Väldigt glad över att få vara med och utse en vinnare – och väldigt glad över att det också, kände jag, var ett slags kvitto på all den tid, energi och kärlek jag lagt ner på detta: på bloggandet, på att dra igång “Blog Awards” när jag chefade på Veckorevyn en gång i tiden, på att stå upp för att detta är ett jobb – och fördomarna mot denna “ytliga” sysselsättning, på att skapa mötesplatser, bygga broar och sprida länkkärlek. Framför allt, på att få kvinnor att förstå värdet i det arbete de gör i den här, ändå rätt märkliga och väldigt speciella, branschen. Att sätta ett pris på det arbetet, att lära sig förhandla, att bygga sitt varumärke, att våga stå upp för sin kunskap och sitt yrke. Än idag är det naturligtvis viktigt men det går nästan inte att föreställa sig hur viktigt det var då, när vi – min kollega Fredrika Haglund och jag – drog igång “Blog Awards”. Som vi slet med det. Då fanns inte den medvetenhet och respekt för branschen som (tack och lov) finns idag.

Att dela ut det första “Ebbapriset” till Frida Ramstedt, som driver Trendenser, kändes självklart. Var så stolt över att få dela ut pris till Frida ikväll! Fantastiska Frida, så värd att prisas och hyllas. För hennes affärsmässighet, stilsäkerhet, integritet och aldrig sinande kreativitet. Hennes bjussighet och hennes tydlighet, i allt hon gör. Men också för att Frida, i mina ögon, är ett viktigt exempel på att det GÅR. Att leva drömmen. Som inte alltid är så fluffigt drömlik. Snarare en bergodalbana där belöningen är att få kalla det man älskar – sin passion och sitt intresse – för sitt jobb. Rätt fantastiskt ändå. Ett stort, varmt grattis till dig, Frida. Och till alla andra därute som kämpar med drömmen – heja er. Heja oss.

We did it! 

Andas ut efter en fantastisk kväll igår – åh, så glad över att få vara en del av ett fantastiskt fint arrangemang. Någon frågade om min outfit…

Det blev en vinterblommig sidenkjol, svart sidenblus (en gammal favorit, har bland annat haft den på Ellegalan!) och silverskorna. Kände mig superfin OCH bekväm = bra betyg i min bok. Nu ska jag dricka te hemma hos en god vän i Göteborg innan vi hoppar på planet mot Stockholm igen… 

Nu reser vi igen! 

Det är en berest liten baby, min minsting. Ja, det var de andra också i och för sig. Visst är det kämpigt ibland, krångligt, urjobbigt och stökigt – men det gäller liksom bara att GÖRA det. Tänker jag. Så blir man bättre på det. Sedan samlar man på sig knep. 

Om man, som jag, vill sticka iväg på grejer och resa trots barnen, vill säga – vilket givetvis inte är något måste. Men som mitt liv ser ut, så har det varit viktigt (och roligt!) att få det att funka. Idag, denna söndag, begav vi oss iväg till Göteborg…


Bara babyn och jag. Nu på eftermiddagen har vi varit på Hasselbladsstiftelsen och gått igenom morgondagens stora ceremoni, genrepat, kollat in scenbygget och lite sådant. Ernst hängde med i selen och det gick hur bra som helst. 

Nu sitter jag hemma i köket hos mamma och pappa, snart vankas middag och en tidig kväll (allt är bättre än inatt, då jag somnade flest vid ett, vaknade av gråt vid två, sedan mata tre, upp fem och upp sju – då jag fick sova fram till typ nio, när 6-åringen inte stod ut längre). Lugnt, skönt och välbehövlig uppladdning inför imorgon. Ska prova min outfit också och repa igenom manus…

Tillbaka till Göteborg

Tittar ut över höstgrå himlen utanför, dricker andra koppen kaffe. Eller är det tredje? Förmodligen. Njuter av lugnet hemma. Tystnaden. Den ack så sällsynta tystnaden. Den stora lyxen: bara JAG hemma. Johan tog precis med nymatad baby och barnen ut på gården för att leka, eftersom jag måste jobba undan med manus inför imorgon när jag åker ner till Göteborg för att jobba i två späckade och väldigt roliga dagar. Jag har nämligen den stora äran att jobba med Hasselbladspriset, eller Nobelpriset i fotografi som det också kallas. Inte så konstigt, då det är världens största – och mest prestigefyllda – pris i fotografi. Och på måndag ska detta stora internationella fotopris alltså delas ut i Göteborg. Då håller jag i trådarna på scenen och genom hela galakvällen på Göteborgs konstmuseum. Imorgon, söndag, är det genrep och möte och på måndag gäller det. Ett stort och viktigt uppdrag. På engelska dessutom. My Gawd, in English! Hjälp – help. Alltid lite extra nervöst. Får ofta frågan om jag blir nervös och svaret är: ja. På engelska? Dubbelt så nervöst… Hur trygg man än känner sig med engelska så är det liksom en extra utmaning.

Kan inte låta bli att tänka på förra årets prisutdelning och gala, jag tror att den här bilden plåtades (av Beata Holmgren) nästan samma vecka…

En växande mage med en liten, liten människa som sakta formades därinne. Älskade lilla Ernst. Som nu är den mest självklara biten i vårt familjepussel och som gjort det komplett och hundra gånger härligt mycket… snurrigare. Självklart följer han med till Göteborg, eftersom det trots goda försök ännu inte är jättemycket fokus på maten. Om man säger så. Amningen gäller, och mamma och pappa är ju i Göteborg och hjälper mig med avlastning när jag behöver jobba. Det kommer bli bra. Men nej. Nu, fokusera: manusjobb! Ska bara fylla på med lite mer kaffe först, och en liten bit choklad…

Nä, nu får det RÄCKA 

Usch. Usch, vilken skitvecka rent ut sagt. Jag orkar inte med mer tråkigheter snart. Det är mycket som är bra också – men just det här veckan, så har det varit himla motigt. Typ på alla fronter. När mackan liksom konstant tappas med smöret nedåt. Ja, ni fattar.

Har inga reserver. Känner mig som en dålig mamma, en sur mamma med kort stubin och tårarna brännande bakom ögonlocken. Dålig fru, eftersom jag varit trött och stressad. Inte räckt till, inte hunnit. När hinner folk, när hinner man att prata? Hämta, lämna, fixa, dona, jobba, jag simmar och simmar men kommer ingen vart.

Jag ska inte klaga, det är förstås mycket som är bra – och jag brukar vara rätt bra på att se till det goda. Men den här veckan har det gått dåligt. I eftermiddags var det liksom körsbäret på toppen när jag med baby (som håller på att få tänder och därför är ledsen och gnällig exakt varje natt), fullastad barnvagn (höstskor inhandlade) och två eftermiddagströtta, hungriga barn hoppar på FEL buss hem. Som åker jättelångt, alltså världens längsta hållplats, åt fel håll. Tio i sex. Och klockan sex skulle kompisar komma hem till oss på middag. Neeeej! Stackars barnen, blev alldeles oroliga. Såklart. Bussen åkte och åkte, eftersom de bygger om just där så var busslinjen tillfälligt omdragen, jag ropade förtvivlat till busschauffören men det var kört. Vi hamnade istället ÄNNU längre hemifrån och…

Japp. Nu vaknade babyn. Gråt. Ber att få återkomma! Vi kämpar på, det gör vi allihop.