Mysteriet med myrten – nån som kan? 

Okej, en lite märklig fråga – men av anledningar jag inte heeelt (!) kan avslöja, så har jag här hemma i Skåne en kruka äkta kunglig myrten. Från DEN kungliga myrtenplantan. Voila, här står hon i all sin lilla prakt. Inte alls buskig (som den väl ska vara?) utan himla spretig, vilket gör mig osäker på om detta ens ÄR en myrten?! Jaja, hur som helst…


Kunglig myrten, hurdå? Vi backar bandet, till när brittiska – och trädgårdsintresserade – prinsessan Margaret av Connaught gifte sig med Gustaf VI Adolf (vår kungs farfar!) år 1905. Då tog hon med en myrtenplanta till Sverige. Margarets mamma, prinsessan Luise Margaret av Preussen, och Margaret själv bar nämligen myrten till sina brudklänningar. Denna lilla myrten planterades på kungliga sommarresidenset Sofiero i Skåne (där prinsparet för övrigt la mycket tid och kraft på att rusta upp den vackra slottsträdgården).

När Margarets dotter Ingrid gifte sig med danske kronprinsen, i Stockholm 1935, så hade hon en brudkrona av myrten från plantan som planterats på Sofiero. Ingrid, som senare blev drottning i Danmark (och alltså mamma till dagens drottning, Margrethe) tog med sig en myrtenkvist till sitt nya hemland och förde traditionen vidare. Alla danska och svenska brudar har haft en liten kvist från den kungliga myrten-plantan i sina buketter, slöjor eller brudkronor.

Drottning Silvia gav en sparad myrten-kvist från sitt bröllop (antar jag att det är?) till Victoria, på hennes bröllopsdag 2010. Sött men den lilla läderasken och lappen, som visades upp i kungliga brud-utställningen i våras… Undrar om det stod “kram från mamma” på baksidan av det lilla kortet?


Så, nu har jag en myrten här hemma, som jag funderar på hur man bäst tar hand om? Vågar inte plantera den ute. Hjälp. Mamma har drivit upp den lilla kvisten så fint i kruka (hon fick vårdnaden om den och tog med den till Göteborg, det kändes tryggt) och nu är den liksom – som ni ser – väldigt lång och spretig? Vilket alltså också gör mig tveksam till om det ÄR en myrten, vilket i så fall gör detta till ett mysterium i sig. Hmm. Hur som helst: ska jag klippa ner den? Sätta i en större kruka hemma, inne?

Och då måste jag ju frakta den upp till Stockholm igen? Hurdå?! Ernst i selen och en kruka i handen? Någon som kan nånting om sånt här? Hjälp!

Sand mellan tårna? Nejtack 

Man ångrar aldrig ett bad, heter det ju… Så sant. Det ÄR intensivt nu, ledigt såklart – men också fullt ös med tennis och simskolor och gäster och baby, ja, allt på en gång. Därför var det så extra lyxigt för mig att ikväll, före middag. smita iväg för att spela en timma tennis, följt av ett kvällsdopp i Skanörs hamn.


Fem simtag, ut mot Danmark, i det svala sköna vattnet, sedan uppför stegen igen. Alltså, stranden i Falsterbo är vacker – och min ingifta familj skulle aldrig få för sig att cykla ända till Skanörs hamn för ett dopp. Men detta är min favoritplats för ett snabbt dopp härnere. En perfekt liten brygga, klart vatten, snabbt i och sedan upp igen. Helt utan sand mellan tårna. 

Golfmamma?

Kanske inte så dumt ändå, det här med golf? Den hör sporten som varenda kotte ägnar sig åt härnere… 


Tänkte jag imorse när jag sjönk ner på första parkett vid golfbanan, med en god kaffe, när dottern gick på golfskola… Riktigt bra ju! 

Favorit i repris – sommarens bästa lunch

Ett recept jag FLERA gånger per sommar får frågan om (“snälla, fota av sidan i er sommar-kokbok, jag har mitt ex hemma i stan…”) är just den här suveräna lunchomeletten. Jag har faktiskt bjussat på det här i bloggen tidigare, klicka här så har ni det. Sväng ihop, in i ugnen och njut!

Sommarens höjdpunkt 

Nu kanske du tror att sommarens höjdpunkt är den här makalöst goda kardemummakakan. Det är det inte. Däremot det som hände under tiden då kakan bakades, av Johan och barnen: nämligen att jag la mig med lillbabyn i sängen, mitt på blanka dagen, när regnet smattrade mot rutan. Det sista jag minns är att jag tänkte: “jag kommer ALDRIG somna, men men, jag kan väl lika gärna ligga här en stund…”. 

Over and out. Två timmar senare vaknade jag, med en rosig sovande baby intill mig i dubbelsängen. Så obeskrivligt skönt! Första gången det händer i sommar. Åh, det var alltså så alldeles UNDERBART. Har nog förklarat detta för Johan – och tackat honom – typ tio gånger idag. Nu är klockan (såklart) halvett och jag är vaken, har sett på en serie, och borde förstås sova för att bevara den härligt pigga känslan jag upppevde idag (det var länge sen…). Men men. Jag ska verkligen försöka att få till detta någon mer gång i sommar. 

Tänk att det är så svårt att “sova när babyn sover”. Det är liksom DÅ man ska göra allt man inte KAN göra när babyn är vaken. Plocka, fixa, ordna, göra lunch, leka med de andra barnen. Eller är det något jag helt fått om bakfoten, trots tre barn?!