Länge leve mammagruppen

Man hör så mycket skräckhistorier om mammagrupper. Man paras ihop på BVC och förväntas sedan ha trevligt bli kompisar över vagnrull, sömn-snack, oro för röda prickar, hosta och babyskrik. “Våga stå emot”, säger folk – och menar att han knappast i vuxen ålder kan bli ihopparad med främmande människor där enda gemensamma nämnaren är att man är nybliven, skakig förälder.

Visst, man har ju redan sina vänner. Men jag vill faktiskt gå till mammagruppens försvar. Alltså, jag tycker att föräldragrupper är fantastiskt. Tycker att man underskattar det viktiga i att utbyta erfarenheter, plocka upp tips och knep från andra eller bara få stjälpa ur sig alla tankar man bär på, med någon som är i exakt samma fas i livet. Så värdefullt. Inte minst idag, när många skickas hem från sjukhuset efter mindre än ett dygn. I min mammas generation fick man stanna kvar i några dagar och hann där dela erfarenheter med andra nyblivna mammor, något som tyvärr inte finns kvar idag.

Okej, jag fattar att man kan hamna jättefel. Såklart. Men gå dit en gång och kolla hur det känns, säger jag. Med öppet sinne! Känns det obekvämt, ge det EN chans till. Kanske hittar du någon som du kan byta nummer och ta en vagnpromenad med? En vagnpromenad är kravlöst, alla vill ju ändå komma ut och gå och kanske dricka en kaffe. Man behöver inte mycket mer gemensamt än ett barn i samma ålder för att prata av sig några timmar i veckan…

Vem vet, kanske har ni riktigt trevligt? Du får häva ur dig ALLT om din trötta kropp, upphackad sömn och baby som bara vill bäras, helt utan att behöva hålla tillbaka. Utan pekpinnar, utan att behöva känna sig dum. Du får bekräftelse. Du är INTE ensam om den saliga blandningen av galenskap och lyckokänslor. Kanske hittar du till och med vänner för livet? Jag har fortfarande kontakt med de grymma mammorna jag träffade när vår dotter föddes, vi har alla gått igenom mycket sedan dess och flera av oss umgås roligt nog än idag.

Med andra och tredje barnet hinns det härliga och viktiga mammahänget inte alls med i samma utsträckning. Tyvärr. Blev därför så glad när jag sprang in i dessa två på Karlavägen häromdagen. Allihop hade vi varsin liten pojke på några veckor i våra barnvagnar. Igår tog vi en powerwalk (i rasande fart, tack vare Katrin – herregud, vilket tempo hon höll!) följt av lunch i solen med ett antal illvrål, mycket kaffe, panik-amningar och många blöjbyten. Och härligt nog fick vi alla prata av oss!

Konsten att göra saker i sista sekund 

Precis lyckas slingra mig ur sängen (sakta, sakta, sakta…) där nu sovande baby ligger, nymatad och nöjd. Nu ska jag få tag i min kära syster Amy som fyller år idag! Hurra, hurra, hurra för henne. Present har jag inte lyckats skicka över till USA – däremot så landade en present till oss båda idag här hemma: första rykande färska exemplaret av vår nya bok “Små stunder”. Åh, den ser så himla fin ut. Underbart känsla att öppna den för första gången, att bläddra i den faktiskt boken efter alla dessa korrvändor och allt slit. Yes. Äntligen. Tänk att den är HÄR!

Den här boken har vi jobbat med länge. Drömmen om en bok fylld med nyttig fika, hälsosamma snacks och mellanmål + Amys kloka råd utifrån alla patienter hon träffar varje dag (min storasyster är ju läkare och arbetar som dietist med livsstilsförändringar) började vi spåna på för två år sedan. Sedan tar det tid att få ihop det med förlaget, koncept, möten, fotograferingar, alla dessa timmar av receptjobb för att få till det 100% perfekt och såklart: deadlines. Puh.

Stundvis väldigt svettigt. Och ja, det där sistnämnda – deadlines – har varit extra svettigt eftersom Amy och jag i kombination råkar vara experter (?!) på att få saker gjorde sådär preciiis i sista stund…

Detta är ändå min åttonde bok. Då tycker man att man borde lärt sig. Att det inte ALLS borde se ut som i bilden ovan. Ehum….

Men resultatet är det viktiga – och det blev faktiskt bättre än jag nånsin vågat hoppas på. Så stolt och glad över denna bokbaby!

Plötsligt så stora 

Mina två ‘stora’ idag, när vi var förbi mannens jobb där det var ett pyssel-event, eller snarare en kalligrafi-workshop men de fick gå loss med pennorna. Jag hade OCKSÅ velat men just då blev babyn hungrig. Var i och för sig glad att vi ens lyckades komma ut på stan alla fem. 


Det är inte klokt så STORA de känns. Mina hjärtan. Helt plötsligt. Jag vet att alla sa det innan – och jag minns själv chocken (jo, faktiskt!) när vi kom hem från BB med lillpojken, ja alltså den ni ser på bilden. Då var dottern ett år och tio månader. Och vips, så kändes hon alldeles enorm. Ett storbarn. 

Nu var det samma sak. Nu är den här lille killen på bilden plötsligt inte vår minsting och baby längre. Han vill ju förstås fortfarande krypa upp i knät, dricka mjölk i flaska, till och med bli matad med frukost-yoghurten (!) ibland. Det får han såklart men oj, så väldigt stor han blev, så väldigt snabbt… 

Nypa mig i armen-känslan 

Osminkad fredag i soffan – oj, så skönt. För jag njuter verkligen. En kompis i Skåne sms:ade mig igårkväll om att hon varit ute och joggat med min gravidpodd i öronen. Kul! Hon är absolut inte gravid men har själv tre barn och gravidpodden hade, roligt nog, varit toppenbra sällskap hela löprundan. 

Jag svarade och skrev att jag just nu känner mig så rakt igenom NÖJD och det känns så fantastiskt bra. Väl ute ur den värsta amningsdimman (hjälp, som jag kämpat med detta) och med de tre tuffa första veckorna bakom oss, så har jag nu en sådan otroligt tillfredställd känsla ända in i själen. 


Jag har alltid drömt om tre barn och – nu har jag det. Måste nästan nypa mig i armen ibland, den känslan är det. Japp, jag inser att det stundvis kommer vara vidrigt jobbigt och utmattande och att denna ängladoftande lillbaby också vips blir en liten 1,5-årig tålamodsprövande ligist. Men ändå. Jag är så rakt igenom glad över honom och över vår fantastiska trio. Till och med, så var jag faktiskt det igår när 4-åringen spillde en fylld kanna citronsaft över soffan, samtidigt som babyn skrek, skrek och skrek och pizzan blev bränd. Alltså, jag jublade inte där och då – men ni fattar. På det stora hela. 

Givetvis är just detta, tre barn, inte definitionen eller receptet på lycka för alla. Alla har vi våra egna recept, som man då och då får till med exakt rätt måttade ingredienser. Men för mig är detta lycka, här – och just nu. Hoppas att ni alla därute har en härlig fredag! 

NU passar det

Ja, NU passar det! Just när vi skulle amma och vara ute i god tid för att bege oss ut, för att sedan hinna hämta syskonen på förskolan i tid. Just nu…


Så sover babyn som aldrig förr. Nybadad med nytvättat hår (kan inte låta bli att tvätta detta lilla fluff till frisyr) och jag kan förstå att det är skönt. Men tajmingen, gah! Det är NU jag skulle lägga mig och vila, antar jag. Men det går inte, ska skaka liv i lillplutten här, mata och sedan rullar vi iväg. 

Håll tummarna för vår eftermiddag och kväll, Johan har jobbmiddag och kommer hem senare ikväll. Så måtte allt nu klaffa. Alltså, det går ju såklart, förstår att miljoner mammor gjort detta före mig, men jag är fortfarande lite skakig och småsvettig med att ratta tre barn själv… Läsa saga för de två stora i sängen ledans man ammar babyn till exempel, hmm?! Well, vi tar en sak i sänder.