Den godaste lunchen + en viktig fråga 

Den allra godaste lunchen? Intas alldeles vid poolkanten. Mozzarella, härodlad avokado, supernärodlade tomater och bästa kryddan: två glada barn med pysselböcker, en sovande baby i vagnen intill i skuggan… 


Och en viktig fråga: är det nån därute som sett ”Handmaids Tale”? Tänker att ikväll händer det, då ska jag hålla ögonen öppna efter 22.00 och kanske se ett härligt avsnitt av något trevligt. Som jag inte sett ännu. Nån som vet, nåt bra tips? Till en som sett det mesta?!

Mitt mest perfekta 

Den här stunden – jamen den VAR exakt så härlig som den ser ut! Barnen på Kids Club där de pysslade med pumpor, då passade min kompis Hanna och jag på: varsin fruktsmoothie vid poolen, två sidor lästa innan jag snarkade på solstolen…


Vädret är precis perfekt, enligt mig. Min Johan hade blivit mega-superstressad över att solen inte skiner, själv njuter jag verkligen av solen där bakom molnen. Lagom disigt, 25 grader och skönt ljummet. Aldrig svettigt stekande. Man behöver inte oroa sig för att bränna sig heller. 

Nu är det ändå tredje gången jag är här ungefär såhär års – och alltid haft sådant här väder. Underbart! Mitt mest perfekta väder. 

Inte helt sanningsenligt 

Nja, den här bilden från imorse är väl inte heeelt sann. Snarare en sådan där typisk insta-världsbild. ”Hittade en lucka och tog blixtsnabbt en idyllisk bild”-bilden. För vi trodde ju att vi skulle få en superlugn vecka när vi åkte innan läslovet. Istället lyckades vi pricka in engelska höstlovet… Här är alltså rätt fullt med engelska barnfamiljer. Tack och lov, så har de lite senare vanor än vi. Vi var först vi frukosten, satt i lugn och ro helt ensamma vid poolkanten. 


Samma sak när vi kom till stranden strax före tio – inte en kotte här! Nu byggs här sandslott vid mina fötter och babyn sover sin förmiddagslur. 

Vi grejade det! 

Hallå! Vi kom fram. Såklart. Till Teneriffa och samma härliga ställe som vi varit på förut – många har frågat – Ritz Carlton Abama, ner på södra sidan av än. Vi fixade det! Jag säger VI för det är verkligen teamwork, trots att det är en 4-åring och en 6-åring. Ja, och den här lilla krabaten förstås…


Här sitter han i solstolen och tuggar glatt på lunchmenyn – och på huvudet har han min (!) gamla solhatt, som jag måste ha haft när jag var ungefär lika gammal. Nu är klockan strax före tio på kvällen spansk tid och oj, så redo jag känner mig för att somna. Jösses. För ja, vi har det underbart. Alldeles underbart. Solen, lagom varmt, poolen, urgod mat serverad, härlig frukostbuffé, nybäddade sängar, alla är så snälla. Samtidigt så är det fullt… ös! Om man får uttrycka det så?! Jamen det får man. Allt annat vore lögn, när man ändå ger sig iväg med tre barn. Själv. 

Precis som förra gången, så åker jag med min kompis Hanna som har en 6-åring och en 4-åring och barnen har så himla roligt tillsammans, så der är en fröjd. Och man kan hjälpas åt att hålla ett öga när något barn akut måste på toaletten, eller när någon halkar och slår en tå blodig vid poolkanten. Nu – kära ni – nu ska jag släcka lampan och krypa ner med två barn i dubbelsängen!

RESFEBER! 

Klockan är efter elva – och jag borde verkligen sova. Vankar runt som en rastlös hund här hemma, plockar och kommer på grejer jag glömt att packa. Solhatt! Men just det, Klas armpuffar! Åh, ögonsalva OM Ernst skulle få ögoninfektion igen… Och en ansiktsmask till mig. Som jag inbillar mig att jag kommer hinna lägga?! När, exakt? 

Puh, jag har helt enkelt klassisk resfeber. Vilket man får ha, när man ska ge sig iväg halvsex med tre barn till Arlanda. Själv. Min kära kompis Hanna ska ju åka med, tillsammans med sina två (som är fyra och sex, precis som mina) men… Ändå. Igår förbannade jag mig själv, hur tänkte jag?! Men i nästa stund tänkte jag: der blir underbart. Också. Kaos, urjobbigt och underbart. Om man skulle försöka sova lite kanske. Eller vänta, nu borde faktiskt Ernst vakna snart. Min usla sovare till lillbaby. Jag ber att få återkomma om hur denna vecka utvecklar sig…