Skrivkramp? 

”Men nu är du väl trött i handleden?” – nej faktiskt inte ett dugg att vissa saker. Konstigt nog är man ju väldigt selektiv ibland, och att signera böcker är verkligen ett nöje varje gång. Tack Alice Johansson för bilden från Bokmässan i lördags. Extra roligt att jag signerar Amys och min senaste kokbok, det var så många som kom fram och ville prata om den. Önskar att Amy kunnat vara där också! 

Däremot har jag som ni märkt fått lite skrivkramp i bloggen. Det beror på…

En tuff vecka, helt enkelt. Jag har ju massvis med drömrubriker att beta av. Så hoppas att ni tittar in snart igen, för det kommer! 

Nu ska jag njuta av promenad med vagnen bland höstlöven ute på Djurgården. Det behöver både kroppen och huvudet, känner jag. 

Tomhetens måndag 

Jag checkade ut idag, som man säger. Helt och fullt. Denna grå måndag, som präglades av tomhet. Orkade inget annat. Unnade mig helt enkelt en väldigt lugn dag, helt utan mascara – den hade ändå bara runnit nedför kinden. Tog en promenad med Ernst i vagnen, han somnade sött och jag drack kaffe nere vid Djurgårdsbron. Försökte formulera ett mail jag gärna ville få iväg, men tårarna bara rann. Usch, jag känner mig så ledsen. Hämtade 4-åringen vid tolvtiden och sedan 6-åringen strax före fyra. Vi gick till leksaksaffären och köpte playdough och nu är vi hemma. Älskade barn, som obönhörligen för en tillbaka till här och nu. Mata, leka, busa, prata, leva. 


Johan åkte till Köpenhamn idag, för jobbet, så jag är ensam med barnen ikväll. Tror faktiskt att jag ska lägga mig med alla tre i vår stora säng, dottern på madrass på golvet intill. Även om det är en rad mail jag vill besvara, bilder från helgen att gå igenom, planering inför nästa vecka och en massa annat. Det är en dag imorgon också. Jag tar tag i det då. 

Pennans kraft – och det jag älskar allra mest 

Ligger hemma i min egen säng i Stockholm med en sovande baby intill mig – men jag kan ändå inte somna. Ikväll heller. Kroppen vill men hjärnan – tankarna – tillåter inte. Så jag tittar in här i bloggen och gör det jag tycker allra mest om: att skriva. Jag pratade med en sådan fin person idag, en glad tjej i min egen ålder som jag bara råkade springa på ute bland montrarna på Bokmässan. 

Jag måste, såhär i efterhand, tacka henne för den spontana pratstunden, två mammor emellan. Mitt i mässvimlet, då jag dessutom hade en 6-åring som drog mig i armen. Den blev nämligen en påminnelse om varför jag älskar att skriva: gemenskapen. Att föra människor samman. Att hon och jag, som aldrig setts tidigare, ändå kunde stå där en stund och ha så himla trevligt. Jag minns inte exakt orden, men hon hade följt mig länge och tackade för igenkänningen. Det kan låta simpelt men det gjorde mig så glad! Att kunna bjuda på igenkänning i vardagen, kanske till och med inspiration och en dos pepp. För att inte tala om tjejen jag pratade med efter boksigneringen, hon som hade vågat ta ett viktigt steg i sitt yrkesliv för att hon blivit inspirerad. Åh, jag behövde verkligen höra det. Att det finns en mening. Ja, kanske en bekräftelse på att det man gör är vettigt. I synnerhet en sådan här helg, när livet kastas om helt plötsligt. 

Detta låter nog osammanhängande men jag ville bara få ur mig det. Och samtidigt säga att jag hoppas skriva flitigare i bloggen, eftersom jag verkligen älskar att skriva här. 

Magdalena

Jag finner inte ord, ville bara skriva en liten rad ändå. Tårarna rinner och rinner, skärmen är suddig och jag kan fortfarande inte förstå. Vill inte förstå. Makalösa Magdalena Ribbing. Fantastiska Magdalena, som var så betydelsefull, för så många – och för mig en väldigt kär, viktig och nära vän. Tankarna går förstås till hennes närmaste familj. Och hennes många vänner. Vi saknar henne så. Jag saknar henne så.

Att unna sig något fint 

Här sitter jag intill sängen på golvet och surfar på väskor, ömsom tips mot mjölstockning. Jag KAN ju alla, har testat allt. Men det känns ändå som en liten tröst att läsa och få bekräftat att jag gör vad jag kan. Inne på andra dygnet med illrött område på ena bröstet nu och har fortfarande feber. Du som haft detta någon gång vet hur sjuk och ynklig man känner sig. 

Senare idag ska jag dock ha ett gäng härliga mammor på lunch på mitt kontor borta på Nybrogatan. Har sett fram emot det i veckor och är så glad över gästlistan: härligt många smarta, coola och inspirerande mammor. Så ställer in det, nej det gör jag bara inte. Vi kör, jag laddar med Ipren och det kommer gå fint. 

MEN. Sedan. Senare i eftermiddag. Eller imorgon kanske. Då tänker jag unna mig något riktigt fint. Därav handväsk-surfningen…