Snö vs vårkänslor 

Minuten efter att jag knäppte den här blomstrande bilden på Floragatan längre bort på Östermalm, under dagens lilla barnvagnspronenad, så började det snöa… 

Och nästa precis samtidigt fick jag en bild från resten av familjen nere i Skåne: de var på väg till Aldo i Skanör i lådcykeln, superglada barn utan jackor. Vårkänslor som kändes LÅNGT borta när jag drog ner mössan över öronen. 

Nu har lillbabyn somnat här, äntligen. Ingen rast och ingen ro här idag. Jag tror att han hamnat in i ett slags ‘trappsteg’, att han blivit mer hungrig plötsligt. Något är det. För hela eftermiddagen och kvällen har han varit orolig och gråtit så fort jag lagt ner honom, har bara velat bli buren och vaggad. Möjligen somna i min famn, efter amning, men inte mer än fem minuter när jag lagt honom själv. 

Har fått kämpa för att ens kunna göra en kopp te och gå på toaletten. Puh. Nu ska jag skynda mig och borsta tänderna och försöka somna, eftersom han gjort det, men såklart är jag inte alls trött just precis NU?! Känner mig sådär hoppfull inför någon slags vettig nattsömn… 

Glad påsk från oss 

Typiskt mig, hade såklart nånstans TÄNKT att jag skulle hinna tusen saker när vi var kvar i stan. Rensa i barnen rum, bland mina kläder, dotterns kläder, skriva… 

Men i ärlighetens namn, vi har inte gjort många knop. Timmarna bara går: amma, byta blöja, pyssla, vyssja, bära. Och det går inte jättefort för oss såhär idag på påskafton heller – men snart ska vi nog komma ut på promenad i det vackra vädret. Jag längtar efter en stor latte i solen. Jag och gullefjun här önskar alla er kära läsare en riktigt fin påskafton! 

Lätta små andetag

Långfredags kväll, det är så märkligt tyst här hemma. Ja, utanför på gatan också. Jag sitter i soffan med datorn, den största koppen te och ostsmörgåsar på lite halvtorrt bröd som fick bli min middag. Det enda ljud som hörs är lillpojken som ligger intill mig och sover. De där lätta små nyfödingsandetagen har han fortfarande. Lätta, snabba, ibland piper han till i sömnen och så lite snörvel i den lilla pyttenäsan. Då och då fäktar han till med en tunn sparvig arm. De där rörelserna, som bara en riktigt liten människa har.

Han har legat i min famn nästan hela kvällen, en liten stund i babysittern men helst ville han gosa in sig i min fortfarande väldigt mjuka mage. Tog av honom i bara blöjan så att vi kunde vara hud mot hud, mage mot mage. Där har han legat som en kamin.

Jag vet att det går över, att varje ålder har sin charm och att man inte kan stanna tiden. Jag vill ju inte trolla tillbaka min älskade nyblivna 6-åring till detta. “Det enda vi kan vara riktigt säkra på, det är att livet är nu”, som Isak i “Skam” säger. Men ändå är det så speciellt, de här allra första veckorna med en människa som är så fullständigt utlämnad och beroende av mig. Kärleken som väller över mig när jag klappar den mjuka ryggen, benen och kroppen som fortfarande är lite blont fjunig. När hans lugna blick möter min, de kloka, blå ögonen hos människan som obegripligt nog formats inuti mig.

Foto: Kate Gabor. Är så glad över den här bilden!

Imorgon är det påskafton och vi ska göra… Absolut ingenting. Mata, byta blöjor, komma ut en promenad kanske. En annorlunda påsk men också en påsk jag aldrig kommer glömma: den första påsken med min sista baby, min tredje baby som jag längtat efter så mycket att det gjort ont. Tänk att han är här nu, här hos oss – och han är allt och mer än jag någonsin kunde drömma om. “Det här gjorde vi bra, Johan” sa jag till min man häromkvällen och så smög vi in till sovrummet och tittade på de två stora som somnat i samma säng vid sagoläsningen, tätt intill varandra. Älskade ungar, vår trio, livet är nu – och ni är livet.

Därför blev vi kvar hemma 

Påskhälsningar från mig och lillbabyn, som nu är ensamma kvar i stan. Lugnet har lagt sig. I ottan imorse åkte resten av familjen ner till Falsterbo men vi mäktade inte med, babyn och jag. Så vi blir kvar här i Stockholm. Det är så tyst och tomt, känns konstigt men samtidigt skönt. Rätt beslut ändå, känner jag, det stod liksom skrivet MJÖLKSTOCKNING över bara tanken på sommarhuset, lövkrattning, städa bort spindlar och cykelturer.

Måste till och med säga: ovanligt klokt beslut för att vara mig?! Kanske kommer jag bli lite bättre på att INTE slå knut på mig själv, tack vare den här lilla nya människan i mitt liv? Kanske inte, vi får se… 

I brist på det roligaste som finns enligt babyn, nämligen storasyskonen, så roar vi oss med storasyster och storebrors tjusiga påskpynt från förskolan. Rätt spännande att ligga och spana på, tycker mitt lilla marsipanägg.

Och så firar vi TRE VECKOR! Tre veckor sedan han låg i min mage. Upp-och-ned. Galet ändå. Och så fantastiskt. Min älskade lillpojke.