Föreviga gravidmagen!

Nu är jag ju lite insnöad på graviditet här av… Naturliga skäl. Som om det inte räckte med att jag är inne i 42:a veckan, så jobbar jag ju också med ljudversionen av min “Ebbas gravidbok”, som ett sidoprojekt. Det har verkligen varit perfekt att greja med det nu, eftersom det är ett jobb man härligt nog kan göra osminkad i skönaste gravid-tightsen!

MEN – nu ville jag komma med en viktig uppmaning till alla gravida därute. Unna er riktigt fina bilder på magen. Lova mig det? Det är ett fint minne att ha sedan, inte minst tänker jag att syskonen kommer glömma bort. Men kanske allra mest för min nostalgiska sida, detta är trots allt sista gången jag bär på ett litet liv därinne…

Fantastiska fotografen Kate Gabor var hemma hos oss häromveckan och tog ett gäng bilder på mig och magen, några tillsammans med barnen också. Så gulliga och fina blev de, jag är så glad över att vi gjorde det. Att Kate dessutom lyckades få båda barnen att klappa på magen – fångat på bild – förtjänar ju en medalj. Mina barn är nämligen INTE jättesugna på att ställa upp på bild. Typ nånsin. Ska jag fånga dem på bild så gäller det att smygfota (inte lätt) eller att säga ‘snälla hörni, för mammas skull’ och då får jag med lite tur EN bild utan att de gör miner. 

Men som sagt, föreviga din gravidmage med hjälp av en proffsig fotograf eller en kompis som är riktigt, riktigt duktig! För det är du värd. 

Den sista frukosten? 

Jamen det låter ju hemskt dramatiskt. Den sista frukosten, den sista måltiden. Men när man tänker att ‘japp, detta kanske ÄR min sista god-frukost som 2-barnsmamma‘ då slår man på stort. Ja, ni ser själva. Mums. Avokadosmörgås med ägg, chiapudding mer blåbär och en härlig svag latte. Nu är jag proppmätt och magen känns som en basketboll (modell större). Spänd och stenhård.

Emilia och jag hade Säker stil-frukostmöte med Vendela, som jobbar med oss som projektledare, och vi gick igenom podden, nyhetsbrevet och vårt stundande rosa tårtkalas i maj. Tusen idéer som ska landa, det kommer att bli så himla bra. Vi hade ett riktigt bra möte som blev en grymt peppande start på den här märkliga 42:a veckan.

Och nu när jag ändå kommit upp ur sängen (inte helt givet, kan jag meddela), dragit på mig nya glittersneakers, rouge, mascara och är iväg i poddstudion så är jag superglad över ännu en effektiv arbetsdag. Tack snälla för det, babyn.

Igångsättning av förlossning?

Igångsättning? Eller som någon kommenterade: “Är det inte dags för vräkning nu?” och jo – i slutet av veckan som kommer nu, så är det faktiskt det. Visst, det KAN hända när som helst men om det fortsätter såhär lugnt så blir det igångsättning = en form av vräkning

Usch, jag har hört många skräckhistorier om igångsättning. Att det kan bli förfärligt utdraget. Att det kan dröja upp till två dygn från det att igångsättningen inletts till dess att själva förlossningen startar. Två dygn, hjälp! Och att det är svårt att reglera, det vill säga att värkarna antingen blir för täta och starka eller för svaga.

Sitter också här på söndagskvällen och googlar om “igångsättning + risker” och “hinnsvepning”, puh… Nej, nu ska jag nog lyda det goda rådet jag ger i min egen “Ebbas gravidbok” (!) och INTE oroa mig för sådant jag ändå inte kan styra över och INTE fastna i kilometerlånga Familjeslivs-trådar som inte direkt lugnar. Snart dags för sista avsnittet av “Innan vi dör” också, sååå spännande!

Hela havet stormar-manövern

Glada men trötta barn ikväll, efter att ha varit på kalas hela eftermiddagen. Nu sover de gott i sina sängar, eller rättare sagt – lillpojken sover som vanligt (på tvären) i vår säng och dottern somnade – som vanligt – till att jag läste, vartefter jag försiktigt (ej lätt med vecka 41-mage) krånglade mig ur sängen utan att väcka henne…

Snart blir vi fem och jag har tänkt en del på det här med nätterna. Ordning och reda på nattningar och sängplatser är väl inte vår bästa gren, om man säger så?!

Kan bli så avundsjuk på andra som lägger barnen prick samma tid varje kväll, runt sju – halvåtta. Pang, bom, saga, släckt, gonatt. ‘Ursäkta men… Somnar de alltså SJÄLVA?’ frågar Johan och jag förundrat.

Well, vi är bra på annat, tänker jag då. Efter att ha kämpat MYCKET med 5-åringen (provat alla metoder och de flesta tänkbara varianter och rutiner) så föll vi liksom in i… ‘Nu är det såhär, det får duga’. Så länge vi alla får sova, här och nu, så kör vi på det som funkar. Och känns bäst i hjärtat. Kvällarna blir lite kaosiga ibland, ibland inte alls. Ibland en madrass på golvet i vårt rum för något av barnen, ibland en av oss med båda barnen i vår säng. Ibland sover jag med dottern i hennes 120-säng (BÄSTA grejen för övrigt, att en rejäl och skön 120-säng får plats i hennes sovrum).

Det som gör att flest får sova mest, det kör vi på!? Sedan måste jag väl erkänna att det är himla mysigt att sova med barnen, inte alla nätter men rätt ofta. Sonen kan vi lägga i egen säng hundra gånger om – men han vaknar jämt vid ett och kommer tassande över till oss. Sover han däremot i vår säng, så sover han som en sten natten igenom. Gärna till halvåtta.


Hej magen, denna lördagskväll en vecka över tiden. Hur ska det bli när en till människa ska in i den här ganska svajiga hela havet stormar-manövern? Jaja, det grejar sig… 

En fredagspresent till mig

Kom alldeles nyss från ultraljud där jag fick en extra kontroll. Dels för en storleksbedömning och dels för mätning av fostervattenmängden. Med tanke på hur jag mår just nu, så var detta den allra finaste fredagspresenten jag kunde få: att få se en söt liten fot, huvudet som stod nedåt och att det var full fart därinne. Så otroligt SKÖNT. Så lugnande.

Sköterskan var så innerligt snäll. Det säger väl nåt om mitt tillstånd (?!) men jag började nästan gråta när jag låg därinne och hon sa lugnande, glada, vänliga saker. Jag blev så lättad. Åh, snälla lilla baby, är du inte redo att komma ut nu?

Nu i helgen får jag kanske köra igång med de där sakerna som “ska” hjälpa?! Hallonbladste, champagne, ananas, storstäda, gå i trappor… Det är ju omöjligt att veta vad som VERKLIGEN funkar, om något?!