Mysigt – men…

Jamen det var ju det här söta babynestet då. Tycker allt att det är dags att babyn skulle gilla att SOVA i det också?! Det är trots allt ingen prydnad. Så himla praktiskt att ha i sängen, inte minst för att ha koll på babyn så att han inte åker ner under något täcke, hemska skräck-tanke.

Men nej, detta barn sover helt klart bäst, helst och allra mest en centimeter (möjligen fem) från mitt bröst, alldeles intill mig i sängen… Puh. Väldigt mysigt såklart men någon vidare sömn, det får man inte som mamma.

Nu ska jag mata fullt, sedan bege mig ut på en promenad med vagnen. Ska faktiskt lyssna på mig själv i lurarna – och höra hur det lät med en snörvlande, ammande baby i bakgrunden av veckans podd?!

PS. Och JO, jag måste ju uppdatera om kronprinsessans härliga Japan-turné och alla outfits, jag återkommer på den fronten!

En vagn kommer lastad 

Att lasta hem detta vackra under vagnen, åh! Tack snälla Erica, min kära Göteborgskompis som jag fick dessa underbara rosor av. Hon känner mig! Ja, vi känner varandra rätt väl – vi tog studenten tillsammans på Samskolan i Göteborg, sedan blev vi riktigt nära vänner när vi flyttade upp till Stockholm precis samtidigt för att båda börja på juristlinjen… De där trevande, febriga åren efter studenten, just i början av vuxenlivet, som formar en så mycket. 


När vi hängde på Karma varenda torsdagskväll i partytopp, Fornarina-jeans och med ett rejält lager Juice Tubes-gloss på läpparna och ett story glas vitt vin i handen. Expressen Fredag-åren, Veckorevyn-tiden. Oj, oj, oj. Det där var fina dar. 

Är så glad över vår vänskap och att vi alltid funnits där för varandra genom åren, haft så mycket roligt och skrattat så himla mycket. Ja, det fortsätter vi göra, Erica råkar nämligen inte bara vara en väldigt bra vän utan också av de absolut roligaste människor jag träffat. Är också så glad över det lilla järngänget som Erica är en del av tillsammans med Ida och Anna. Ja, ni som hängt med genom åren vet! Vad vore jag utan dem?! 

Tvära kast

Dessa tvära kast, alltså. Inatt vid tvåtiden: nära tårar, så ont i nacken, så trött, lillbabyns stackars snoriga näsa och jag orkar inte. Imorse vid halvsex? Lycka. Där ligger världens gulligaste baby, så liten i den stora dubbelsängen, och tittar med pigga ögon, spricker upp i ett trevande litet leende och gör de sötaste små ljuden.

Strax före sju kom storasyster tassandes och sedan även storebror. Johan är i Göteborg på möte så det var bara jag och barnen hemma. Vi låg kvar i vår säng allihop och busade en stund med babyn, pratade och klappade, innan vi gick upp och de stora var snälla som lamm. Inte ett gnäll. Så glada. De låg kvar och “passade” babyn när jag gjorde mig i ordning. Klädde sedan på sig själva, satt vid köksbordet och åt yoghurt, musli och banan och hjälpte varandra – kors i taket, vi lyckades komma iväg till förskolan utan några som helst problem.

Foto: Emma Grann.

Efter lämning fortsatte jag ut mot Djurgården med vagnen – en panikamning på en kall parkbänk (vet egentligen inte om han var hungrig men jag grejade inte den ynkliga gråten) men annars gick det riktigt bra. Sprang oplanerat på Emilia efter halva varvet så babyn och jag fick trevligt sällskap sista biten. Strålade solsken, klarblå himmel och det känns ÄNTLIGEN som lite vår i luften. Så nu tänker jag: NU händer det, nu vänder det. Jippie.

Jag säger då det, tvära kast. Denna härliga berg- och dalbanetillvaro. Vi får väl se hur det känns ikväll?!

Good enough-principen 

Det blev ett fräsande, flämtande lite lätt snörvlande snarkande ljud som ‘bakgrundsmusik’ till podden – inte toppen, men det kunde inte hjälpas. Min baby är förkyld (snyft, nattens sömn ska vi inte ens prata om) OCH var hungrig och är man tre och en halv vecka, då är det amning som gäller. NU. Inte sen. Men. Det blev en podd, Emilia och jag hade superkul (vilket jag hoppas hörs!) och jag är himla nöjd med det. Det duger. Snacka om att just sådant här är bra träning för mig. 

Jag är expert på att predika för mina vänner om ‘good enough’-principen men när det kommer till mig själv? Nja. Not so good, alla gånger. 

Ändå påminner jag ofta mig själv om Good enough-principen. Uttjatat kan man tycka men den är himla viktig för mig, som annars har lätt att vara expert på att överjobba saker. Att påminna sig själv om att släppa kraven på perfektion, bättre att få det gjort och bocka av grejer. Inte för att det är fel att sträva efter att saker ska bli perfekta – det gör jag ständigt. Men det gäller att kombinera det där med en rejäl dos ‘Good enough’-tänkande för att komma vidare, göra drömmarna till verklighet och få projekten i mål! 

Håller nu tummarna för att snörvlandet i den här babyns lilla näsa bättrar sig, så att han nöjer sig med något annat än en mamma som sitter upp inatt?! 

Din hand i min 

Denna lilla hand i min. Det mjukaste och finaste man någonsin kan föreställa sig. Fortfarande så ny. Blir lätt kall, precis som fötterna. 

Tänk att få följa en sådan här liten människa, att få hålla den här lilla handen från livets allra första början. Från ögonblicket jag aldrig glömmer, kvällen för tre veckor sedan i förlossningsrummet, när jag fick hans varma, kladdiga men sidenmjuka kropp mot mitt bröst och kände hans första andetag. 


Att få hålla hans hand när han tar de första snubblande stegen, när han upptäcker världen, över gatan – akta dig, stanna där, var försiktig – genom skrubbsår såväl som hjärtesorg och ända tills han släpper min, krånglar sig ur mitt grepp – och klarar sig alldeles själv. Men även då, så hoppas jag att han vet att jag finns där. När han behöver någon att hålla i handen. Alltid.