För att vi KAN berätta

Hur börjar man, var börjar man? Det är så mycket jag skulle vilja skriva. Så många tankar. Angående alla de otroligt modiga tjejer och kvinnor som vågar gå ut och berätta om vad de varit med om. Men också angående alla de män med makt som utnyttjat sin position på det mest vidriga sätt.

Så många viktiga diskussioner som pågår just nu – överallt och i mina flöden. Hade jag haft några fler timmars sömn i kroppen hade jag kunnat samla tankarna. Men nu sitter jag här i soffan med värkande axlar och rygg och väntar som på nålar på ett gnyende från babyn… Två matskedar mild gröt fick jag i honom ikväll. Dessutom en liten skvätt välling i hans lilla flaska. Bättre än inget! Han är nybadad, ren och fin i sin pyjamas. Och nu sover han i vagnen här i vardagsrummet, vi får se hur länge det varar. Vi får också se hur i hela friden jag ska orka en non stop-amningsnatt till.

EN viktig sak bara, som min kära Johan så klokt påpekade – och som ändå är rätt fantastiskt, mitt i allt bedrövligt: tänk att det idag GÅR att nå ut med sin berättelse. Att bli lyssnad på, att bli re-tweetad, delad och länkad. Även som en ensam röst. Så självklart, men så sant. Och inte alls en given sak för några år sedan. Tänk ändå, att det idag inte behövs en stor tidning, tv-kanal eller plattform för att göra sin röst hörd i flödet.

Och nu vaknade Ernst. Tjugo över nio. Aaaah!

Läs om vår kommentarspolicy