Nä, nu får det RÄCKA 

Usch. Usch, vilken skitvecka rent ut sagt. Jag orkar inte med mer tråkigheter snart. Det är mycket som är bra också – men just det här veckan, så har det varit himla motigt. Typ på alla fronter. När mackan liksom konstant tappas med smöret nedåt. Ja, ni fattar.

Har inga reserver. Känner mig som en dålig mamma, en sur mamma med kort stubin och tårarna brännande bakom ögonlocken. Dålig fru, eftersom jag varit trött och stressad. Inte räckt till, inte hunnit. När hinner folk, när hinner man att prata? Hämta, lämna, fixa, dona, jobba, jag simmar och simmar men kommer ingen vart.

Jag ska inte klaga, det är förstås mycket som är bra – och jag brukar vara rätt bra på att se till det goda. Men den här veckan har det gått dåligt. I eftermiddags var det liksom körsbäret på toppen när jag med baby (som håller på att få tänder och därför är ledsen och gnällig exakt varje natt), fullastad barnvagn (höstskor inhandlade) och två eftermiddagströtta, hungriga barn hoppar på FEL buss hem. Som åker jättelångt, alltså världens längsta hållplats, åt fel håll. Tio i sex. Och klockan sex skulle kompisar komma hem till oss på middag. Neeeej! Stackars barnen, blev alldeles oroliga. Såklart. Bussen åkte och åkte, eftersom de bygger om just där så var busslinjen tillfälligt omdragen, jag ropade förtvivlat till busschauffören men det var kört. Vi hamnade istället ÄNNU längre hemifrån och…

Japp. Nu vaknade babyn. Gråt. Ber att få återkomma! Vi kämpar på, det gör vi allihop.

Läs om vår kommentarspolicy