Pennans kraft – och det jag älskar allra mest 

Ligger hemma i min egen säng i Stockholm med en sovande baby intill mig – men jag kan ändå inte somna. Ikväll heller. Kroppen vill men hjärnan – tankarna – tillåter inte. Så jag tittar in här i bloggen och gör det jag tycker allra mest om: att skriva. Jag pratade med en sådan fin person idag, en glad tjej i min egen ålder som jag bara råkade springa på ute bland montrarna på Bokmässan. 

Jag måste, såhär i efterhand, tacka henne för den spontana pratstunden, två mammor emellan. Mitt i mässvimlet, då jag dessutom hade en 6-åring som drog mig i armen. Den blev nämligen en påminnelse om varför jag älskar att skriva: gemenskapen. Att föra människor samman. Att hon och jag, som aldrig setts tidigare, ändå kunde stå där en stund och ha så himla trevligt. Jag minns inte exakt orden, men hon hade följt mig länge och tackade för igenkänningen. Det kan låta simpelt men det gjorde mig så glad! Att kunna bjuda på igenkänning i vardagen, kanske till och med inspiration och en dos pepp. För att inte tala om tjejen jag pratade med efter boksigneringen, hon som hade vågat ta ett viktigt steg i sitt yrkesliv för att hon blivit inspirerad. Åh, jag behövde verkligen höra det. Att det finns en mening. Ja, kanske en bekräftelse på att det man gör är vettigt. I synnerhet en sådan här helg, när livet kastas om helt plötsligt. 

Detta låter nog osammanhängande men jag ville bara få ur mig det. Och samtidigt säga att jag hoppas skriva flitigare i bloggen, eftersom jag verkligen älskar att skriva här. 

Läs om vår kommentarspolicy