Läget i mjölkfabriken och medicin för nostalgiker

Lika sabla smärtsamt som det var under veckorna av mjölstockningar, sår och feberfrossa – lika glad är jag nu över att det flödar på. Lillbabyn är nu fem och en halv månad och ammar fortfarande nästan fullt. Kanske just för att jag är så tacksam för att det FUNKAR. Och han växer på så fint. Matningarna går ganska snabbt, förutom på kvällen då han vill ligga och småäta och gosa länge. Helst heeeela kvällen. Ehn, och natten. Någon undrade hur jag ser på amning “in public” och helt ärligt, tanken på att det skulle störa någon har inte ens slagit mig. När min baby är hungrig, då matar jag. Punkt. 

Det blev verkligen stor skillnad efter “klippet” av tungbandet. Han har ett bra gap och trots två små risgryn till tänder (!) så bits han inte heller. 

Men maten då. I ärlighetens namn har vi inte riktigt hunnit komma igång med riktig mat heller. Jag känner ingen stress, han börjar själv bli med nyfiken och sträcker fram små händer när vi andra äter. Gott tecken, tänker jag och han får känna på små smaker i form av pyttebitar av det mesta från våra tallrikar.

Sedan är det ju så mysigt med amningen. Jag älskar det! DET är någonting jag kommer sakna. Jag minns att tårarna forsade nedför kinderna när jag matade de andra barnen för sista gången. När man väl lämnar det bakom sig är det ju inget man sörjer dagligen – livet går vidare. Såklart. Naturligtvis. Men nu, hjälp, jag kommer att gråta igen. Just därför är jag innerligt GLAD över de fina bilderna som fenomenala fotografen Kate Gabor knäppte här, när jag tog en nödvändig paus i familjefotandet…

Ett minne jag kommer bära med mig. Alltid. Jag ska printa den här till mitt skrivbord på kontoret. Jag kämpar med att inte vara så nostalgisk (skulle lätt kunna gråta en skvätt varje dag, känner jag ibland) och vad kan man då göra?

Jo, man kan se till att fånga vissa stunder på bild. Som här. Det känns faktiskt bättre då, i alla fall för mig. Tack Kate!

Läs om vår kommentarspolicy