Tvära kast

Dessa tvära kast, alltså. Inatt vid tvåtiden: nära tårar, så ont i nacken, så trött, lillbabyns stackars snoriga näsa och jag orkar inte. Imorse vid halvsex? Lycka. Där ligger världens gulligaste baby, så liten i den stora dubbelsängen, och tittar med pigga ögon, spricker upp i ett trevande litet leende och gör de sötaste små ljuden.

Strax före sju kom storasyster tassandes och sedan även storebror. Johan är i Göteborg på möte så det var bara jag och barnen hemma. Vi låg kvar i vår säng allihop och busade en stund med babyn, pratade och klappade, innan vi gick upp och de stora var snälla som lamm. Inte ett gnäll. Så glada. De låg kvar och “passade” babyn när jag gjorde mig i ordning. Klädde sedan på sig själva, satt vid köksbordet och åt yoghurt, musli och banan och hjälpte varandra – kors i taket, vi lyckades komma iväg till förskolan utan några som helst problem.

Foto: Emma Grann.

Efter lämning fortsatte jag ut mot Djurgården med vagnen – en panikamning på en kall parkbänk (vet egentligen inte om han var hungrig men jag grejade inte den ynkliga gråten) men annars gick det riktigt bra. Sprang oplanerat på Emilia efter halva varvet så babyn och jag fick trevligt sällskap sista biten. Strålade solsken, klarblå himmel och det känns ÄNTLIGEN som lite vår i luften. Så nu tänker jag: NU händer det, nu vänder det. Jippie.

Jag säger då det, tvära kast. Denna härliga berg- och dalbanetillvaro. Vi får väl se hur det känns ikväll?!

Läs om vår kommentarspolicy