När lyckan blandas med vemod

Här har jag Klas i magen (foto: Linda Alfvegren). Min älskade lillpojke som snart ska bli storebror. Imorse, när barnen ätit sin frukostgröt, kröp han upp i mitt knä, drog upp min tröja, la munnen mot magen och sa “Hej babyn, det här är din storebror, det är Klas, hoppas du har det bra därinne”.

Plötsligt översköljdes jag av ett vemod. Där satt han i mitt knä med sitt ulligt blonda morgonrufs, en klok, eftertänksam och stor 3-åring. Klappade på min mage med sina mjuka små händer, som fortfarande är sådär bebisknubbiga. Och nu bär jag på ett litet liv därinne igen, för allra sista gången. Sista gången jag känner sparkarna, sista gången jag får höra de susande hjärtljuden hos barnmorskan, sista gången med den växande magen.

Känslan av att aldrig vara ensam, av att händerna som en reflex lägger sig på magen. Att sitta i ett möte och plötsligt komma på sig själv med att le för att man just känt ett fladder eller en liten spark. En påminnelse om livet, bara sådär, från ens ständiga följeslagare därinne. Det är också sista gången jag får känna mig så speciell som man bara gör när man är gravid. Främmande människor på bussen som ler uppmuntrande, snälla kommentarer i kön till mataffären – men också på jobbet, bland vänner och familj. Man blir lite extra omhändertagen, bortskämd och känner sig… Ja, speciell!

Jag kommer sakna det, jag kommer sakna magen! Det kanske låter knasigt i vissas öron. Visst, jag vet att man “glömmer” den här känslan så fort babyn kommer. Det går över – ja, även om det smäller till ordentligt sådär fyra dagar efter förlossningen när tårarna inte slutar rinna. Man får perspektiv. De växer. Man, eller i alla fall är det så för mig, inser att barnen inte är frälsningen och allt.

Det är ju inte så att jag längtat efter att stoppa IN barnen i magen igen, eller att vara gravid i ytterligare en månad när man står där med svullna fötter och pustar efter en halv trappa, i vecka 39. Ändå är det ledsamt på något vis. I synnerhet om man är sentimental, som jag. För mig har gravidlyckan alltid blandats upp med lite vemod – och att det är sista gången gör det INTE bättre kan jag säga...

Läs om vår kommentarspolicy