När lyckan blandas med vemod

ska%cc%88rmavbild-2017-01-19-kl-15-50-20

Här har jag Klas i magen (foto: Linda Alfvegren). Min älskade lillpojke som snart ska bli storebror. Imorse, när barnen ätit sin frukostgröt, kröp han upp i mitt knä, drog upp min tröja, la munnen mot magen och sa “Hej babyn, det här är din storebror, det är Klas, hoppas du har det bra därinne”.

Plötsligt översköljdes jag av ett vemod. Där satt han i mitt knä med sitt ulligt blonda morgonrufs, en klok, eftertänksam och stor 3-åring. Klappade på min mage med sina mjuka små händer, som fortfarande är sådär bebisknubbiga. Och nu bär jag på ett litet liv därinne igen, för allra sista gången. Sista gången jag känner sparkarna, sista gången jag får höra de susande hjärtljuden hos barnmorskan, sista gången med den växande magen.

_mg_6333

Känslan av att aldrig vara ensam, av att händerna som en reflex lägger sig på magen. Att sitta i ett möte och plötsligt komma på sig själv med att le för att man just känt ett fladder eller en liten spark. En påminnelse om livet, bara sådär, från ens ständiga följeslagare därinne. Det är också sista gången jag får känna mig så speciell som man bara gör när man är gravid. Främmande människor på bussen som ler uppmuntrande, snälla kommentarer i kön till mataffären – men också på jobbet, bland vänner och familj. Man blir lite extra omhändertagen, bortskämd och känner sig… Ja, speciell!

Jag kommer sakna det, jag kommer sakna magen! Det kanske låter knasigt i vissas öron. Visst, jag vet att man “glömmer” den här känslan så fort babyn kommer. Det går över – ja, även om det smäller till ordentligt sådär fyra dagar efter förlossningen när tårarna inte slutar rinna. Man får perspektiv. De växer. Man, eller i alla fall är det så för mig, inser att barnen inte är frälsningen och allt.

Det är ju inte så att jag längtat efter att stoppa IN barnen i magen igen, eller att vara gravid i ytterligare en månad när man står där med svullna fötter och pustar efter en halv trappa, i vecka 39. Ändå är det ledsamt på något vis. I synnerhet om man är sentimental, som jag. För mig har gravidlyckan alltid blandats upp med lite vemod – och att det är sista gången gör det INTE bättre kan jag säga...

Hon är min girl crush

Läste ett inlägg hos Susanne Histrup som skrev om sin “girl crush”. Så kul! Susanne, får man ha tre? Jag kan inte välja. Föga överraskande detta kanske men – tada…

shajss

Japp, jag har följt henne sedan “Legally Blonde”-dagarna: Reese Witherspoon. Älskar henne. Kanske inte alltid den coolaste i Hollywood men alltid stabil. Hon gör sin grej. Imponerande hur hon lyckats förvalta sin peppiga “girl next door”-personlighet och göra den till en Instagram-succé, där hon byggt en bokklubb från sin egen plattform, lanserat ett eget klädmärke (Draper James, tänk söta randiga tröjor, karamelliga färger, preppy stickade koftor, blommiga mönster) och självklart också ett eget produktionsbolag som fokuserar på berättelser om starka, spännande kvinnor. Så bra! Såklart! Sedan verkar hela hennes värld så fluffigt härlig, mysig, Liberty-blommig och perfekt. En massa kul, inspirerande och smarta tjejkompisar har hon förstås också. Sedan har vi en till sval blondin…

gwyens

Gwyneth Paltrow. Okej, det handlar om en hatkärlek här. Hon är ju så jobbigt balanserad, välyogad och “gröna smoothies till frukost varje dag”-perfekt. Så SVAL. Men ändå. Måste säga att jag genom åren alltid haft en “girl crush” på Gwyneth, inte minst på senare år tack vare det hon byggt upp kring livsstilssajten Goop. Alla smarta lanseringar de gör, hur de arbetar med samarbeten, produkter och engagemang. Så smart!

Och sist men inte minst utan kanske faktiskt MEST, den coolaste av alla: Beyoncé! Kommentarer är väl egentligen överflödiga…

beyshds

Blev lite extra kär efter dokumentären som SVT sände, “ Life is but a dream“, som säkert visade en extremt välregisserad sida av hur hårt artisten, låtskrivaren och inte minst, affärskvinnan Beyoncé jobbar. Men ändå sååå imponerande och inspirerande. Och att “Jag är chefen”-attityden är äkta tror jag verkligen, det måste den vara! Vi är båda 81:or, vilket gjort att jag ofta tänkt: kan hon, så kan jag. Alltså, jag kan ju egentligen ingenting av det som hon kan. Men inför en presentation eller ett möte, så har jag många gånger – på riktigt – tänkt att såhär skulle Beyoncé gjort…

hdjsksddd

Jag kanske inte har någon guldmick, tusentals vrålande fans i publikhavet eller femtiotre bakgrundsdansare – men nu KÖR vi! Nu gör jag det här! Och jag tänker göra det med bästa sortens  Beyoncé-självförtroende!

Vem är er “girl crush”, om ni har någon?

 

Dubbel babylycka!

Det är verkligen dubbel babylycka för mig just nu! För nej, vi har inte tajmat men GISSA vad glada min kära Anna och jag blev när vi – jamen typ – i mun på varandra sa att vi hade något att berätta… Varsin 2017-baby, hennes första och min tredje. Så himla roligt.

Hon ligger lite före mig. Snart är det dags för Anna. Sedan blir det ju bara några veckor emellan, i princip. De blir till och med mer jämngamla än vad vi är. Overkligt ändå, det anade vi inte när vi fann varandra för många år sedan i Samskolans korridorer i Göteborg och livet var en “Broder Daniel”-låt. Nu går vi här med varsin stor mage.

sjdksbro

Anna, hittade den här bilden från ditt bröllop som jag tycker så himla mycket om. Det riktigt lyser genom bilden hur pirrigt glada vi är! Haha! En magisk dag på kungliga slottet, när Anna fick sin Oscar i salen ovanför livrustkammaren. Och när vi ändå tittar på de här bildena, kolla blommorna…

bruskdlw

Annas ljuvliga bukett – och här är min

djsksl

Annas brudklänning sedan då. Jag hade inte kunnat se Anna gifta sig i någon annan klänning än exakt just precis den här:

dhsjbroslop

Åh, Anna, nu längtar jag efter att träffa den lilla människan därinne!

Längtan efter värmen och ljuset

Scrollade tillbaka i mobilbilderna igår för att leta efter en annan sak – och såg bilderna från första veckan i november, när barnen och jag var på Teneriffa. Åh. Sena eftermiddagssolen nere på stranden, ljuset, tidiga kvällar och att vakna utan stress på morgonen, inte behöva tänka på matlagning, tunna kläder. Vi hade verkligen en härlig vecka. Kan verkligen rekommendera att åka iväg sådär, det går faktiskt att åka själv med barnen om man kör charter, utan tidsskillnad och gör det så enkelt som möjligt för sig. Jag fick en sådan AKUT längtan efter detta nu – sol, ljus och värme!

img_5747

Vågar inte planera någonting nu men… Man kan ju drömma!? Right? Om att det faktiskt kanske går att sticka iväg en vecka i oktober med barnen och babyn. Såklart beroende på vem det är därinne – men som sagt, drömma kan man.

15056336_1305461042832476_7891975977509130420_n

Eller kanske till och med Mallorca till midsommar, vi alla fem. Hmm, kanske kan gå faktiskt. Ja, en sak i taget, först ska babyn komma då…

Vad händer med klänningarna?

Jo, jag fick en (bra) fråga om kreationerna av återvunna skjorttyger som Emilia och jag bar på Ellegalan… Nämligen, vad händer med klänningarna nu?

20170113_ellegalan_6w9a4240

Det är ju mycket “lånta fjädrar” på sådana här galor och tillställningar, både vad gäller kläder och smycken. Så var det även för oss. Vi lånade bara klänningarna av Boomerang som nu behåller dem i sitt arkiv. Där kan de säkert också förvara dem betydligt bättre, jag undrar alltid hur folk gör med sina maffiga brudklänningar exempelvis? Om man inte, som jag, gifter sig i en “vanlig” vit klänning utan en riktig kreation?