Vi grejade det! 

Hallå! Vi kom fram. Såklart. Till Teneriffa och samma härliga ställe som vi varit på förut – många har frågat – Ritz Carlton Abama, ner på södra sidan av än. Vi fixade det! Jag säger VI för det är verkligen teamwork, trots att det är en 4-åring och en 6-åring. Ja, och den här lilla krabaten förstås…


Här sitter han i solstolen och tuggar glatt på lunchmenyn – och på huvudet har han min (!) gamla solhatt, som jag måste ha haft när jag var ungefär lika gammal. Nu är klockan strax före tio på kvällen spansk tid och oj, så redo jag känner mig för att somna. Jösses. För ja, vi har det underbart. Alldeles underbart. Solen, lagom varmt, poolen, urgod mat serverad, härlig frukostbuffé, nybäddade sängar, alla är så snälla. Samtidigt så är det fullt… ös! Om man får uttrycka det så?! Jamen det får man. Allt annat vore lögn, när man ändå ger sig iväg med tre barn. Själv. 

Precis som förra gången, så åker jag med min kompis Hanna som har en 6-åring och en 4-åring och barnen har så himla roligt tillsammans, så der är en fröjd. Och man kan hjälpas åt att hålla ett öga när något barn akut måste på toaletten, eller när någon halkar och slår en tå blodig vid poolkanten. Nu – kära ni – nu ska jag släcka lampan och krypa ner med två barn i dubbelsängen!

RESFEBER! 

Klockan är efter elva – och jag borde verkligen sova. Vankar runt som en rastlös hund här hemma, plockar och kommer på grejer jag glömt att packa. Solhatt! Men just det, Klas armpuffar! Åh, ögonsalva OM Ernst skulle få ögoninfektion igen… Och en ansiktsmask till mig. Som jag inbillar mig att jag kommer hinna lägga?! När, exakt? 

Puh, jag har helt enkelt klassisk resfeber. Vilket man får ha, när man ska ge sig iväg halvsex med tre barn till Arlanda. Själv. Min kära kompis Hanna ska ju åka med, tillsammans med sina två (som är fyra och sex, precis som mina) men… Ändå. Igår förbannade jag mig själv, hur tänkte jag?! Men i nästa stund tänkte jag: der blir underbart. Också. Kaos, urjobbigt och underbart. Om man skulle försöka sova lite kanske. Eller vänta, nu borde faktiskt Ernst vakna snart. Min usla sovare till lillbaby. Jag ber att få återkomma om hur denna vecka utvecklar sig… 

Liten men ack så lyxig stund 

Den stora lyxen i de små stunderna! Som i förmiddags. Då mamma och jag i blev körda – så snällt – av pappa till en blixtsnabb shoppingsväng, innan jag skulle med flyget tillbaka till Stockholm… 


Vi sa att det var ”på vägen” (hmm) men det var det egentligen inte alls. Och medans mamma och jag röjde runt, provade och kollade in fina höstplagg så höll min pappa Ernst, busade med honom och lillbabyn var hur nöjd som helst! 

Åh, jag behövde en sådan här stund. Det är liksom en EXTRA dimension av lyx med en liten stunds shopping, eller bara att spana på kläder, när man inte fått sova en ordentligt natt på snart sju månader. Och när man vet att babyn är jätteglad och nöjd hos världens bästa morfar. Så tack pappa – och tack pappa. Ni är fantastiska!

Sedan åkte vi med planet hem, jag kånkade babyskydd, vagn och väskor hem, bytte om och packade in present – innan vi stack iväg (småsprang genom stan) till väldigt härlig, lycklig bröllopslunch. Imorgon bitti åker vi 05.30, mot den spanska solen!

För att vi KAN berätta

Hur börjar man, var börjar man? Det är så mycket jag skulle vilja skriva. Så många tankar. Angående alla de otroligt modiga tjejer och kvinnor som vågar gå ut och berätta om vad de varit med om. Men också angående alla de män med makt som utnyttjat sin position på det mest vidriga sätt.

Så många viktiga diskussioner som pågår just nu – överallt och i mina flöden. Hade jag haft några fler timmars sömn i kroppen hade jag kunnat samla tankarna. Men nu sitter jag här i soffan med värkande axlar och rygg och väntar som på nålar på ett gnyende från babyn… Två matskedar mild gröt fick jag i honom ikväll. Dessutom en liten skvätt välling i hans lilla flaska. Bättre än inget! Han är nybadad, ren och fin i sin pyjamas. Och nu sover han i vagnen här i vardagsrummet, vi får se hur länge det varar. Vi får också se hur i hela friden jag ska orka en non stop-amningsnatt till.

EN viktig sak bara, som min kära Johan så klokt påpekade – och som ändå är rätt fantastiskt, mitt i allt bedrövligt: tänk att det idag GÅR att nå ut med sin berättelse. Att bli lyssnad på, att bli re-tweetad, delad och länkad. Även som en ensam röst. Så självklart, men så sant. Och inte alls en given sak för några år sedan. Tänk ändå, att det idag inte behövs en stor tidning, tv-kanal eller plattform för att göra sin röst hörd i flödet.

Och nu vaknade Ernst. Tjugo över nio. Aaaah!

På söndag ÅKER vi!

Nej, det gick inget vidare med vällingflaskan igår… Eller ikväll. Suck. Vi ska dock kämpa på, vet att det inte går direkt – men känslan när man står där och skakar, spiller och grejar med vällingflaskan. Aaaah! Och efter ett dygn med febrig baby är jag så FRUKTANSVÄRT trött. Ont i hela kroppen, känner mig helt och fullständigt färdig. Ikväll nattade jag alla tre (Johan gick direkt från jobbet till föräldramöte, kom hem åtta) genom att lyssna på ljudbok. En baby, två barn och jag inklämda i dubbelsängen. 

Det ska gå. Han måste bli ordentligt mätt, jag känner på mig att han kommer sova lite bättre då. Och en liten flaska välling till kvällen kommer att bli toppen. Sömn eller inte, på söndag morgon packar den här trötta mamman med barn, välling, armpuffar, badkläder, solkräm och tusen andra grejer och drar till Spanien. Håll i hatten, det blir nog bra?!